En
stor hästkapplöpning hade annonserats. Jag klädde mig och gick till farfars
rum för att hämta honom. Han satt på kanten av sin säng av trä. Hans
fingertoppar grävde sig djupt ner i det vita skägget. Han stirrade på sin
gröna flagga och sin käpp med de djupa sprickorna i handtaget och sina
ojämna fåror.
( 2 )
Jag
gick närmare, satte mig framför honom. Han tog ingen notis om mig. Hans ögon
var riktade mot flaggan. Jag log och viskade:
”Farfar, vi kommer för sent.”
”Jag har sagt att jag inte tänker gå.”
( 3 )
På
kapplöpningsbanan hade hästarna radats upp sida vid sida. Alla hölls in
bakom linjen som gick tvärs över tävlingsbanan. På hästarnas ryggar låg
tygstycken i olika färger. De var röda, gula, gröna eller blå. Den svarta
flaggan höjdes. Sedan hördes ljudet av startskottet. Det avklingade hastigt
för att bytas ut mot hejaklackarnas röster –
rop och handklappningar, glädjevisslingar och dans.
Efter hand
som mållinjen kom närmare tystnade rösterna tills de dog ut helt. I stället
kunde man se förvåning och förargelse i åskådarnas ansikten när mållinjen
passerades. Direkt efter hästen med den blå färgen kom den med den röda,
medan hästen med gult avtecknade sig mot den fjärran horisonten.
Doha, juli 1996
----------------------
* Ur novellsamlingen Dans på sårets kant
1997
* Arabisk titel: al-Raqs ala hafat al-jurh , av den qatariska
författaren ,
Jamal
Fayiz
* i översättning till svenska av , Gail Ramsay , 2006
